Författare: sm7mmq

På sidan http://vk0ek.org/ kan man följa en DX-Expidition till Heard Island. Öarna som tillhör Australien är bland de mest avlägsna platserna i världen, och erbjuder ett mycket ogästvänligt klimat i södra Indiska Oceanen.

När man har ropat CQ ett tag känns det ofta lite hopplöst, och folk i ens närhet börjar ofta undra vad man håller på med efter en liten stund. Men en Voice keyer kan man lugnt luta sig tillbaka och låta datorn ropa CQ åt en. Det enda som behövs är ett dator-radiointerface(t.ex Signallink USB) och datorprogrammet Voice Keyer 1.7

Programmet spelar upp WAV-filer mot radion där man spelat in tex ”CQ CQ CQ THIS IS SK7CE SK7CE CALLING CQ”, och har även ett par möjligheter att styra PTT med hjälp av COM/LPT-porten.

Ett bra program för att hantera och spela in ljudfiler är Audacity som dessutom är freeware. Dessvärre saknar Voice Keyer 1.7 möjlighet att ställa in vilket ljudkort man ska använda, så man måste ställa in ljudkortet kopplat till datorn som Standard i kontrollpanelen. Volyminställningen kan med fördel justeras så att man får full AGC på sin radio.

Ibland förekommer det bredbandiga störningar på radioamatörbanden, från så kallade OTH-radar. Dessa ”Over The Horizon Radar” använder inte mikrovågor som vanlig radar utan använder radiofrekvenser på HF-banden istället. Normalt är det horisonten som begränsar räckvidden på en radar, en OTH-radar använder det faktum att radiovågor mellan 3-30MHz studsar och på det sättet får täckning långt utanför horisonten. På grund av att våglängderna på HF är betydligt längre än på mikrovågor blir antennanläggningarna väldigt stora, Duga 3 vid Chernobyl är nog den mest kända av dessa.

Sedan 2014 har Ryssland börjat använda en ny radaranläggning, Container 29B6 som är byggd på N53.9841 E43.8427 Radaren använder frekvenser mellan 6MHz till 32MHz och har en räckvidd på cirka 6.000km. Användningsområdet för anläggningen är så kallad ”Early warning” för flygangrepp och kärnvapenrobotar. Bandbredden är upp till 28kHz, och den låter som ett snabbt knäppande. Tyvärr hamnar denna ofta mitt i radioamatörbanden, men brukar flytta sig efter någon timme.

Många länder har OTH-radaranläggningar, tex USA, Kina och Frankrike. Frankrike har dessutom uppgett att man med sin radar lyckats detektera två B2 Spirit bombflygplan på väg över atlanten, förmodligen är en bidragande orsak till detta att de flesta OTH anläggningar har sändare och mottagare placerade på olika platser.

https://www.youtube.com/watch?v=6U9fwLGVNh8

Den längsta dubbelriktade kommunikationen vi på jorden bedriver är kommunikationen med rymdsonderna Voyager 1 och 2. Trots att de båda sonderna har varit på väg ut i världsrymden sedan slutet av 70-talet är båda fortfarande aktiva och sänder signaler tillbaka till jorden. I skrivande stund befinner sig de båda rymdsonderna på 110 respektive 134AU(jord-solavstånd) från solen, på väg ut ur solsystemet och in i den interstellära rymden. Solceller fungerar inte särskilt bra när man kommer ut i solsystemets bortre delar, därför drivs båda sonderna av radioisotopbatteri. Batterierna i Voyager 1 och 2 producerade cirka 470W när dessa var nya, en siffra som minskar med ungefär 1% per år, Idag är effekten nere i runt 255W.

För kommunikation hem till jorden används en radiosändare med en uteffekt på cirka 25W. Sändaren använder 8.4GHz, en frekvens som framförallt valdes på grund av att den är relativt fri från störningar och att riktantenner kan göras väldigt små. Parabolantennen på Voyagersonderna är 3.7 meter i diameter och har mycket hög riktverkan, något som dock kräver att rymdsonden hela tiden kan hålla den riktad mot jorden. För att lyckas med detta använder sig sonden av solen och stjärnorna för att hitta rätt, och än så länge finns det tillräckligt mycket bränsle kvar i sonderna för att aktivt kunna hålla sina antenner riktade mot jorden. Förbrukningen ligger på cirka 5g per vecka, och det finns ungefär 20kg bränsle kvar i båda sonderna. Inledningsvis använde åtminstone en av Voyager sonderna den ljusstarka stjärnan Canopus som navigationsriktmedel, Canopus är södra stjärnhimmelns motsvarighet till polstjärnan. Styrningen är uppbyggd på ”Bang-Bang” modellen, dvs att antennen hålls mot solen/jorden genom att sakta svepa över målet och sedan få en knuff tillbaka för nästa passage.

Kommunikationen från jorden till Voyagersonderna sker på 2.1GHz. På grund av avstånden tar det närmre 20 timmar för en signal att nå voyager från jorden. För att ta emot dessa väldigt svaga signaler använder man sig av Deep Space Network, ett nätverk med mottagningsstationer och flertalet större antenner. Förhoppningen är att man ska kunna hålla kontakten med båda sonderna åtminstone till 2025, även om många av instrumenten kommer att vara avstängda då. Överföringshastigheten varierar, kommunikation till Voyagersonderna sker med 16bit/s och till jorden med mellan 160-1400bit/s.

Nasa lägger fortfarande upp veckorapporter med mottagen data från Voyager 1 och 2, där man kan utläsa diverse viktiga data från sonderna. Mer om hur Nasa kommunicerar med sina rymdsonder och marslandare finns att läsa här.